Att vänta.

Att vänta är det värsta jag vet. Alltid är jag klar först, och alltid är M liiiiite seg av sig, varpå jag får vänta, vänta och vänta... Blääää vad jag hatar att vänta. Dessutom speciellt nu, när magen är utsvulten. Men M ska bara först innan han hittar hemåt.... då blir det sprödbakad torsk och ris.

Sen är det tänkt att vi skall åka och busa med pysen en stund... om han är vaken när vi väl kommer dit.....



Hmm... fortfarande går hälften av våra klockor fel. Hur kan vi vara så sega?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0