...då jag återfår min geist att skriva och blogga igen, så ha överseende och tålamod.

Just nu, så kantas mitt liv av både skratt och gråt. Jag tar en dag i taget tills vidare. Har återigen fått det bevisat för mig att man inte ska börja planera saker. Då händer det alltid oss något. Det finns en mening som upprepar sig och som ekar i mitt huvud om och om igen. Dessutom så finns det en fråga som har cirkulerat inom mig sen lite drygt 7 år tillbaka och som jag vet att jag aldrig kommer att få ett svar på, hur gärna jag än vill. Det värsta är att jag tycker den har haft anledning att ha stärkts för många gånger i våra liv nu. När ska allt vårt lidande ta slut? När ska vi få njuta av livet utan några bekymmer?

Jag vet att vi är starka tillsammans och att vi kommer ta oss genom allt, som så många gånger förut, på ett eller annat sätt denna gången med, men jag kan inte förneka att det gör ont just nu.

Jag vet inte hur lång tid det tar innan jag får motivationen att blogga tillbaka. Det får ta den tid det tar, för jag tar bara en dag i taget.