När Ludvig kom till världen
Tänkte ge er en kort resume av dygnet då Ludvig kom till världen.
Jag vaknade på söndagmorgon den 31 maj vid 05, var kissnödig som vanligt. Gick på toa och medan jag var där, så kändes det som att vattnet gick. Fast samtidigt var det ingen större mängd, så jag var liksom osäker på om det verkligen var "det" vattnet. Gick därför och la mig igen. En timme senare vid 06, vaknade jag av att det bubblade till i magen, så jag gick återigen upp på toa, och då gick vattnet på riktigt. Det var inga tvivel om. Ringde förlossningen vid halv 7, där de tyckte vi skulle avvakta en stund eftersom jag inte hade några värkar, men komma in under förmiddagen för kontroll.
Värkarna lät inte vänta på sig, utan redan vid kvart i 7 var de igång... och herregud säger ja. De kändes som att de kom heeeela tiden och det gjorde sååå ont. Så det var bara att slänga ihop det sista som skulle med och slänga oss i bilen och dra mot Falun. Kom fram strax före halv 9.... och värkarna bara tilltog och tilltog och kom allt tätare. Här var det inte frågan om hur jag skulle fördriva några timmar innan allt satte igång, det var bara att tuta och köra.
Jag har hela tiden sagt att jag inte vill ta någon ryggbedövning, vilket jag promt vidhöll de första timmarna. Förlossningen löpte på bra och det gick i en rasande fart. Tog inte allt för många timmar innan jag var öppen helt, och tänkte att det här var ju inga problem. För jag har hela tiden tänkt att, bara man öppnar sig de 10cm, så är det okej att krysta sen. Det var nu bekymren började.... av någon anledning, så ville inte Liten komma ända ner... Liten låg mot en "kant"... så det var bara att fortsätta kämpa och hoppas.... Lustgasen var det bästa jag hade den dagen. Jag tror jag sniffa den konstant... så man skulle kunna säga att det var där och då som jag fick mitt livs första fylla. =)
Vid 18-snåret (typ 3-4 timmar senare...) var läget fortfarande likadant... den där "kanten" var i vägen och Liten kom inte neråt..... Barnmorskan lyckades vid denna tidpunkt även övertala mig att ta ryggbedövningen, för annars skulle jag aldrig klara av detta.... och M höll med. Så här i efterhand och bara bedövningen var lagd, så var jag barnmorskan evigt tacksam att hon lyckades övertala mig...
M hatar sjukhus och allt vad det hör till. Så det var liksom med blandade känslor som han såg framemot den här förlossningen... och inte blev det lättare för honom heller av att allt drog ut på tiden och att jag led och hade ont... men han var min tappra kämpe. Han var så stark.
Vid 21 tiden var allt fortfarande som tidigare. De höjde "droppet" eller vad det heter för att öka värkarna ytterligare, men det hjälpte inte. Liten ville verkligen inte och mina krafter började ta slut. En läkare var in och kollade till allt och jag hörde bortom dimman som jag var i "vi ger det en stund till annars lär vi kanske gå andra vägen...". Ju längre tid som gick utan att det blev någon utveckling, ju mer led M med och han började bli riktigt frustrerad på personalen... till slut fick han i princip kräva ett snitt. Jag fick liksom aldrig några krystvärkar.
Vid 22.45 så kom läkaren tillbaka och då togs även beslutet att ett akut kejsarsnitt skulle ske. Jag skulle göras ordning för detta, samt att vi bara skulle invänta att läkaren blev klar med en tidigare operation. De slog av "droppet" igen så att värkarna skulle avta... det dröjde till strax efter midnatt innan läkaren var klar och de kunde hämta oss för förlyttning...
Jag fick lite instruktioner om hur snittet skulle gå till. Jag skulle vara vaken, men de skulle fylla på ryggbedövningen. Orden som sades var även: "Det här går fort. Du kommer att känna att de gör något, men det gör inte ont." Underbart tänkte jag. Med M vid min ena sida och hållandes i min hand, och en narkosläkare vid den andra sidan så satte de sedan igång..... och här kom nästa problem. Liten låg ju redan så långt ner.. så det ställde till problemas när de skulle ta ut honom.. de ryckte och slet och drog, fick t o m lov trycka från "fel håll", dvs nerifrån och upp... det gjorde sååååå ont att jag bara skrek och skrek...kändes som en evighet.... och jag hörde bara de där orden i mina öron "du kommer känna att de är där, men det gör inte ont....."
Till slut var det så äntligen över. En pärs för oss alla. Inte minst kanske för våra familjer som väntat otåligt på att höra av oss sen klockan 08 på morgonen... 00.36 den 1 juni kom en Liten stor krabat till världen, 52 cm lång och 4600g tung. Jag fick se en snabb skymt av Liten innan han och M försvann iväg. Själv blev jag kvar vid operationen ett tag för att sys ihop och sen vidare på uppvakning. Så de första timmarna i Litens liv, fick M klara på egen hand. Det tog ungefär 2 timmar innan hela familjen kunde återförenas på BB. Vi fick ett eget rum, det lyxigaste de hade (!), enda rummet med egen toalett. M fick stanna med oss, eftersom jag var ett vrak det första dygnet, samt att jag de kommande 6 veckorna inte får bära tungt...
Det var sååå skönt att ha M där. Det var ju han som fick ta det första ansvaret för Liten det första dygnet. Jag tog mig inte ur sängen på långa vägar.
Det blev kanske inte som vi hade tänkt oss från början, men vi tog oss genom detta också, och till oss kom ju världens bästa Ludvig, så det var värt alla de där fruktansvärda 16 timmarna....
Jag vaknade på söndagmorgon den 31 maj vid 05, var kissnödig som vanligt. Gick på toa och medan jag var där, så kändes det som att vattnet gick. Fast samtidigt var det ingen större mängd, så jag var liksom osäker på om det verkligen var "det" vattnet. Gick därför och la mig igen. En timme senare vid 06, vaknade jag av att det bubblade till i magen, så jag gick återigen upp på toa, och då gick vattnet på riktigt. Det var inga tvivel om. Ringde förlossningen vid halv 7, där de tyckte vi skulle avvakta en stund eftersom jag inte hade några värkar, men komma in under förmiddagen för kontroll.
Värkarna lät inte vänta på sig, utan redan vid kvart i 7 var de igång... och herregud säger ja. De kändes som att de kom heeeela tiden och det gjorde sååå ont. Så det var bara att slänga ihop det sista som skulle med och slänga oss i bilen och dra mot Falun. Kom fram strax före halv 9.... och värkarna bara tilltog och tilltog och kom allt tätare. Här var det inte frågan om hur jag skulle fördriva några timmar innan allt satte igång, det var bara att tuta och köra.
Jag har hela tiden sagt att jag inte vill ta någon ryggbedövning, vilket jag promt vidhöll de första timmarna. Förlossningen löpte på bra och det gick i en rasande fart. Tog inte allt för många timmar innan jag var öppen helt, och tänkte att det här var ju inga problem. För jag har hela tiden tänkt att, bara man öppnar sig de 10cm, så är det okej att krysta sen. Det var nu bekymren började.... av någon anledning, så ville inte Liten komma ända ner... Liten låg mot en "kant"... så det var bara att fortsätta kämpa och hoppas.... Lustgasen var det bästa jag hade den dagen. Jag tror jag sniffa den konstant... så man skulle kunna säga att det var där och då som jag fick mitt livs första fylla. =)
Vid 18-snåret (typ 3-4 timmar senare...) var läget fortfarande likadant... den där "kanten" var i vägen och Liten kom inte neråt..... Barnmorskan lyckades vid denna tidpunkt även övertala mig att ta ryggbedövningen, för annars skulle jag aldrig klara av detta.... och M höll med. Så här i efterhand och bara bedövningen var lagd, så var jag barnmorskan evigt tacksam att hon lyckades övertala mig...
M hatar sjukhus och allt vad det hör till. Så det var liksom med blandade känslor som han såg framemot den här förlossningen... och inte blev det lättare för honom heller av att allt drog ut på tiden och att jag led och hade ont... men han var min tappra kämpe. Han var så stark.
Vid 21 tiden var allt fortfarande som tidigare. De höjde "droppet" eller vad det heter för att öka värkarna ytterligare, men det hjälpte inte. Liten ville verkligen inte och mina krafter började ta slut. En läkare var in och kollade till allt och jag hörde bortom dimman som jag var i "vi ger det en stund till annars lär vi kanske gå andra vägen...". Ju längre tid som gick utan att det blev någon utveckling, ju mer led M med och han började bli riktigt frustrerad på personalen... till slut fick han i princip kräva ett snitt. Jag fick liksom aldrig några krystvärkar.
Vid 22.45 så kom läkaren tillbaka och då togs även beslutet att ett akut kejsarsnitt skulle ske. Jag skulle göras ordning för detta, samt att vi bara skulle invänta att läkaren blev klar med en tidigare operation. De slog av "droppet" igen så att värkarna skulle avta... det dröjde till strax efter midnatt innan läkaren var klar och de kunde hämta oss för förlyttning...
Jag fick lite instruktioner om hur snittet skulle gå till. Jag skulle vara vaken, men de skulle fylla på ryggbedövningen. Orden som sades var även: "Det här går fort. Du kommer att känna att de gör något, men det gör inte ont." Underbart tänkte jag. Med M vid min ena sida och hållandes i min hand, och en narkosläkare vid den andra sidan så satte de sedan igång..... och här kom nästa problem. Liten låg ju redan så långt ner.. så det ställde till problemas när de skulle ta ut honom.. de ryckte och slet och drog, fick t o m lov trycka från "fel håll", dvs nerifrån och upp... det gjorde sååååå ont att jag bara skrek och skrek...kändes som en evighet.... och jag hörde bara de där orden i mina öron "du kommer känna att de är där, men det gör inte ont....."
Till slut var det så äntligen över. En pärs för oss alla. Inte minst kanske för våra familjer som väntat otåligt på att höra av oss sen klockan 08 på morgonen... 00.36 den 1 juni kom en Liten stor krabat till världen, 52 cm lång och 4600g tung. Jag fick se en snabb skymt av Liten innan han och M försvann iväg. Själv blev jag kvar vid operationen ett tag för att sys ihop och sen vidare på uppvakning. Så de första timmarna i Litens liv, fick M klara på egen hand. Det tog ungefär 2 timmar innan hela familjen kunde återförenas på BB. Vi fick ett eget rum, det lyxigaste de hade (!), enda rummet med egen toalett. M fick stanna med oss, eftersom jag var ett vrak det första dygnet, samt att jag de kommande 6 veckorna inte får bära tungt...
Det var sååå skönt att ha M där. Det var ju han som fick ta det första ansvaret för Liten det första dygnet. Jag tog mig inte ur sängen på långa vägar.
Det blev kanske inte som vi hade tänkt oss från början, men vi tog oss genom detta också, och till oss kom ju världens bästa Ludvig, så det var värt alla de där fruktansvärda 16 timmarna....
Kommentarer
Postat av: Anonym
Tack Emmo!! Nu vill jag verkligen föda ett barn.. Shit. Ingen lek det där förstår jag! Du är stark tjejen!!
Postat av: Lisa
Oh herregud, fattar inte att du stod ut! Sjukt starkt av dig. Det är ju sånt där man fasar när man tänker på att blir gravid o få barn. Skönt att höra att det gick bra tillslut :)
Trackback
